Tillit bygger en välfärd att lita på
Statens detaljerade styrning av välfärden bidrar till ökad administration, sämre arbetsmiljö och minskad utvecklingskraft.
Riksdag och regering bör nu istället utveckla en mer tillitsfull och förenklad styrning. Då kan kommuner och regioner lägga värdefull tid och kraft på att leverera högkvalitativ välfärd, det vill säga mer tid till elever, brukare och patienter. Det ger oss också ett mer hållbart arbetsliv.
SKR:s krav
En storstädning bland de riktade statsbidragen
De riktade statsbidragen har ökat och är över 200 stycken. Bara den centrala skolmyndigheten, Skolverket, administrerar ett 70-tal olika statsbidrag, där administration och uppföljning är rejält ansträngande för de flesta kommuner.
Exempel
För att kunna ta del av det nyinrättade statsbidraget för läromedel ska en kommun kunna redovisa en lika stor genomsnittlig kostnad för läromedel under de tre gångna åren som den summan den söker för. Bara den ekonomiska utredning som krävs för att få fatt på siffrorna är så omfattande att det hindrar kommuner från att söka.
Den omfattande mängd riktade statsbidrag ger en ryckig, ineffektiv och oförutsägbar styrning där alla försök till långsiktighet försvåras.
Det finns också en stor risk att riktade statsbidrag leder till större skillnader mellan kommunerna respektive regionerna, utifrån deras möjligheter att hitta personal och medfinansiera satsningar.
SKR vill därför se en välgrundad och omsorgsfull storstädning bland de riktade statsbidragent. Vi ser också att den måste leda till att kommande tillskott till regioner och kommuner ges via generella och värdesäkrade statsbidrag. Det innebär att statsbidragen måste räknas upp med inflationen och befolkningsökningen.
Att detaljregleringen av välfärden upphör
Riksdagen, regeringen och statliga myndigheter sätter alltför ofta upp detaljregler som inte går att uppnå.
Exempel
Enligt statens regler och riktlinjer ska det finnas max 1 100 invånare per läkare eller bör finnas ytterligare 2 360 vårdplatser på landets sjukhus. Eftersom bristen på arbetskraft och rätt kompetens är utbredd, framför allt inom hälso- och sjukvården och äldreomsorgen, finns det inte tillräckligt med läkare, sjuksköterskor och undersköterskor att anställa för att möta upp reglerna och kraven. Den statliga detaljregleringen riskerar i de här fallen att inte ge någon märkbar effekt.
Staten bör istället peka ut en riktning och noga finansiera nya uppdrag, medan kommuner och regioner tar ansvaret för hur man når dit.
Onödig byråkrati kostar också resurser i form av pengar och tid. Som skulle kunna läggas på att utveckla välfärden, testa nya arbetssätt och höja kompetensen hos välfärdens medarbetare.
Att nationella tillsynsmyndigheter får i uppdrag att minimera byråkratin
Exempel
Sommaren 2021, när många kommuner gick på knäna under pandemin, begärde Inspektionen för vård och omsorg in 60 000 journaler från landets alla äldreboenden för att de ville göra datadrivna analyser. Då IVO inte kan hantera personuppgifter på ett säkert sätt fick dessa skickas in på papper.
För en kommun, som fick i uppdrag att skicka in 767 journaler, innebar det att skriva ut och skicka in 230 000 A4-sidor. Det tog 21 hela arbetsdagar för en anställd att administrera – bara i den kommunen. Det finns fler exempel.
Att staten granskar kommuner och regioner är viktigt, men det måste ske på ett resurseffektivt sätt och i syfte att kommuners och regioners verksamheter kan lära och bli bättre. Därför bör samtliga statliga tillsynsmyndigheter få ett löpande uppdrag i sina regleringsbrev att minimera byråkratin i sina granskningar.
Fördjupning
SKR:s Ekonomirapporten, december 2022, innehåller ett särskilt fördjupningskapitel om den statliga styrningen av kommuner och regioner:
En bättre och mer effektiv statlig styrning, Ekonomirapporten, december 2022
Statskontoret har gjort en läsvärd fördjupad analys av statens styrning av kommuner och regioner:
Att styra de självstyrande – En analys av statens styrning av kommuner och regioner, Statskontoret
Minska krångel också lokalt och regionalt
Även kommuner och regioner har anledning att se över styrningen av välfärdens verksamheter. Precis som på statlig nivå så ska också kommuner och regioner granska vilka uppföljningskrav eller riktlinjer som verkligen behövs inom förvaltningen. Kommuner och regioner behöver alltid fråga sig om de har riktlinjer som inte behövs, om det finns krav på uppföljning från den centrala förvaltningen till olika verksamheter och om det görs stora planer och strategier, som inte är nödvändiga.
Riktlinjer och planer behövs absolut – och en del är lagreglerade och viktiga – men även på lokal och regional nivå behöver byråkratin minska.
Bakgrund
Den svenska modellen med flernivåstyre och ett starkt – grundlagsskyddat – kommunalt och regionalt självstyre är en väl fungerande modell som byggt vår välfärd. Den behövs av en rad olika skäl:
1. Medborgare har nära till besluten
Självstyrelsen gör att vi har en fungerande lokal och regional demokrati. Den gör att frågor i medborgarnas vardag, som vård, skola och omsorg, avgörs nära de som berörs och av politiska församlingar som de själva har valt. Medborgarna har nära till besluten och möjlighet att påverka och utkräva ansvar.
2. Lokala förutsättningar får styra
Svenska kommuner och regioner ser väldigt olika ut. Invånarantal, yta, tätortsgrad, näringslivsstruktur, befolkningssammansättning, kultur och politiska preferenser skiljer sig åt mellan olika delar av landet och mellan olika orter. Självstyrelsen ser till att den egna kommunen eller regionen utformar verksamheterna med hänsyn tagen till de lokala och regionala förutsättningarna, behoven och önskemålen hos medborgarna.
3. Förhindrar maktkoncentration
Indelningen av Sverige i 310 politiska organ, utöver riksdagen, fungerar som en garanti mot likriktning och maktkoncentration. Sammanlagt finns drygt 40 000 förtroendevalda med cirka 68 000 förtroendeuppdrag i fullmäktige, styrelser och nämnder i kommuner och regioner.
4. Bidrar till effektivitet och förbättringar
Självstyrelsen gör att kommuner och regioner själva gör det möjligt att ta olika egna initiativ till förnyelse och förbättringar för att pröva till exempel nya och kreativa lösningar för resursfördelning, organisation och metoder. På så vis drivs utvecklingen och innovationer när några kommuner eller regioner kan gå före med nya metoder och nya lösningar.
5. Finansieringsprincipen garanterar jämlikhet och kvalitet
Finansieringsprincipen är grundläggande för de ekonomiska relationerna mellan staten och kommunsektorn, och gäller i båda riktningarna. Principen innebär att kommuner och regioner inte ska behöva höja skatten eller prioritera om sin verksamhet för att finansiera nya statliga uppgifter. Idag är det många uppgifter, som läggs på kommun er och regioner, som är underfinansierade – exempelvis inom beredskap, klimatomställning och civilt förvar.
Tillsammans står kommuner och regioner för ungefär:
- 20 procent av bruttonationalprodukten, BNP
- 70 procent av den offentliga konsumtionen
- sysselsätter 25 procent av den arbetande befolkningen, ca 1,2 miljoner medarbetare.
Informationsansvarig
-
Helene Lindstrand
Presschef